Kraft och energi!

Vaknar upp till en vacker norrländsk värld och bara njuter av lugnet. Eller ja, i alla fall efter att jag har släppt ut mammas två katter Findus och Mysan som jamade efter frukost och morgonbesök i naturen. Jag känner att jag lever idag – var jag har mina muskler, så att säga. Gårdagen startade med en halv mils löptur (kan fortfarande inte fatta att jag klarade det ) och avslutades med massage hos min vän som är sjukgymnast. Som alla duktiga sjukgymnaster vet hon preciiiis var hon ska trycka och var jag har ont. Kan säga att mascaran rann under den timmen… Men jag är nöjd, för det var precis det jag ville ha – någon som kunde ge en ordentlig massage och som har kunskap om kroppen, muskler och funktioner. Sen jag själv blev massör har jag blivit väldigt kräsen om vem som får massera  mig, jag vill att personen ska ha full koll och kontroll och ingen annat. Sen så är inte hårt massage alltid den bästa massagen, det beror på vilka problem personen har, vad den är mottaglig för osv. Så, ville bara klargöra det också. Hur som helst. Jag är lite manglad idag.

Jag äter frukost nummer ett som består av en ultrasnabb smoothie gjord på fil, Proviva Svartvinbär och en skvätt Raps- och Linfrö olja med citron (världens godaste olja som tyvärr har utgått ut sortimentet). Jag ska iväg till min frisör om en stund och prata om min håruppsättning – sen är det dags för frukost nummer två. Lucky me Vill ni hålla er uppdaterade kring bröllopet, så är det denna blogg ni ska kika på. Tänkte lägga i en högre växel även där och uppdatera mer nu när det närmar sig

Idag har det varit en konstig dag. Den började soligt och bra, men var under en stor del väldigt sorgsen och tråkig då en kollega till mig kom till jobbet och inte alls mådde bra. Det är svårt att veta vad man ska säga och vad man ska göra när något tråkigt har hänt någon man bryr sig om. Ibland får man bara finnas, kramas och inte säga så mycket alls.

Efter jobb nummer ett satte jag mig i bilen och körde till jobb nummer två där det var dags att instruera Cykel och Core. Det gick bra och kändes toppen! Svettigt och härligt. Men på väg upp från salen kände jag mig plötsligt sjukt trött – som att jag kört ett stenhårt styrkepass, inte cyklat i 45 minuter och kört core i 30 minuter. Jag blev nästan illamående och var tvungen att andas låånga andetag. Kanske berodde den känslan på att jag inte hunnit med middagen än, utan endast mellanmål? Eller så har senaste tidens ekorrhjul börjat hinna i kapp mig.

I går så träffade jag en av mina favoritkollegor som, förutom att vara en sjukt duktig terapeut, är en riktig medmänniska. En sån person som genuint bryr sig om andra människor. Hon frågade mig hur jag mår – för att hon är intresserad av att veta – och jag svarade ”bra, det är bra” (som man alltid gör). Då tittade hon mig djupt i ögonen och sa ”Annelie, du är trött”, jo det fick jag ju erkänna. Jag fick ingen föreläsning av henne eller uppläxning om allt jag bör eller inte bör, utan bara en blick som sa ”kom ihåg att ta hand om dig”. Det är svårt att förklara, men jag är säker på att ni alla har träffat en sån person som ser rakt in i ens hjärta och  själ – utan att man egentligen har sagt ett enda ord.

Nu, efter middag och dusch, känns allt bättre och kroppen i ordning. Lite sömn på det blir nog som körsbäret på glassen.