Kraft och energi!

Hade jag i söndags haft vetskap om vilken vecka som väntat mig hade jag definitivt laddat med en rejäl dos extra sömn.

Efter en drygt en månad med luftvägsinfektion rivstartade jag med en heltidsarbetsvecka plus mina fyra klasser. Vi har haft en galen vecka på jobbet – alla nyårslöften infrias denna månad och tempot har varit högt. Lägg till att våra kissekatter har haft klippkort hos veterinären denna vecka – i omgångar har vi hämtat och lämnat, matat med sked och gett vatten via spruta, kramat de små pojkarna och sett till att tratt och bandage suttit fast. Det är jobbigt när ens djur blir sjuka – mina tankar har varit hos mina pojkar mycket, det gör ont i hjärtat att se små pluttarna ha ont och vara små och hjälplösa. Som en extra topping på glassen har jag dessutom haft en rad duster med försäkringsbolaget i princip varje dag…

Jag har inte startat datorn någon dag, tvätt och disk ligger där den ligger – all ledig tid har gått åt till att ladda sömnkontot, ta hand om katterna och organisera vem som hämtar och lämnar hos veterinären (tur att vi har en snäll vän som ställer upp i vått och torrt när vi bara har en bil och vi båda pendlar varje dag). 24 timmar på ett dygn är plötsligt väldigt lite. Men så klart är det värt det – trots att våra pojkar bara har bott hos oss några veckor är de redan självklara familjemedlemmar ♥

Det är inte konstigt att jag efter dagens afro, påväg hem i bilen, fick en sprängande huvudvärk – spännsläpp de luxe! Fredagskvällen har varit lugn med hämtmat, film och slappande i soffan – precis vad jag behövde. Kroppen har känts tung och trött de senaste dagarna (plus en olidlig träningsvärk från onsdagens Bodypump) så vila är det jag behöver nu för att komma i balans – både fysiskt och psykiskt. Skönt att det är helg!

Och katterna då? Jodå, nu är båda hemma igen och busar, bråkar och myser. Ordningen är återställd

Vi har en vän som tidigt på våren 2011 var med om en mc-olycka. Han hade varit och köpt mat, inte långt från sin lägenhet, och när han skulle köra iväg gick något snett och han körde in i en stolpe – det är i alla fall vad han tror hände, han minns ingenting från olyckan. Vår vän bröt benet illa och fick blåmärken här och var, men hade enorm tur då han lika gärna kunde landat med huvudet i stolpen.Efter lång rehabilitering har han nu precis börjat gå igen, korta sträckor utan kryckor. Här om dagen postade han denna statusuppdatering på Facebook som verkligen fick mig att tänka efter

Det är läskigt att tänka hur sårbara vi är – hade vår vän inte haft problem att gå hade han utan problem tagit trapporna och hunnit till tåget, men det är inte ett alternativ för alla. Vi som är friska och mår bra tar för givet att det är så vi alltid kommer att må – ”det händer inte mig”.

Min syster blev sommaren 2010 påkörd av en cyklist vilket, troligtvis, kommer påverka henne hela livet. För henne som har ett aktivt arbete som PT och gruppträningsinstruktör är det fruktansvärt att bli skadad då det i allra högsta grad påverkar hennes förmåga att arbeta. Än en gång är vi tillbaka vid sårbarheten – vi är så otroligt sårbara och bräckliga. En olycka kan förändra allt.

Vad jag vill komma fram till är två saker. För det första ska vi älska vår kropp och ta hand om den – det är den enda du har och den enda du får och den gör fantastiska saker för dig. Sen om du har ett kilo för mycket här eller där, spelar det någon roll egentligen? Lev och var glad! Njut av varje ögonblick!

För det andra – ta ingenting för givet, det självklara är en dag inte alls självklart längre. Visst, man ska inte måla fan på väggen och förutsätta det värsta – men någonstans så får man perspektiv när människor i ens omgivning råkar ut för olyckor som förändrar hela deras liv. Kanske blir livet aldrig det samma igen? Och jag som klagar över att vara förkyld i några veckor…